jbachg

iris är steriliserad och mår förhållandevis bra. en smärre apati och depression hade jag räknat med eftersom även jag fattar att det inte är så kul att gå runt med en plasttratt runt huvudet.
som en liten bebis tillbringade hon första natten instängd med oss i sovrummet med de andra odjuren utanför och vi vakade över henne som de oroligaste av föräldrar.
ganska lustigt, efter att ha hatat henne intensivt i över en vecka av åmande och skrikande framför dörren tog mina modersinstinkter helt överhand och jag var så bekymrad och orolig som bara en mamma kan vara.
inbillar jag mig iaf.
men - hon mår bra.

annars tänker jag mest på att ingenting, INGENTING, kommer bli som förut.
det är inte något dåligt men en ganska läskig tanke. my life as i know it is over.
snart.
det kommer säkert dagar då jag kommer ångra mig och tänka vad-skulle-det-här-vara-bra-för men det oroar mig inte. innerst inne vet jag ju att jag inte skulle tagit beslutet om det inte varit rätt.
och det kommer faktiskt bli helt amazing.