uppe med tuppen
låg och tittade på sicko med andreas och hunden imorse innan jag somnade ungefär vid sjutiden.
sedan vaknade jag kvart över elva av att kyrkklockorna ringde högthögt över hela kortedala. konstigt nog var jag pigg som en lärka och studsade upp ur sängen. jag klädde på mig, gick ut med bettan, kom hem och bakade scones till min kärlek som fortfarande sov.
du skämmer bort mig, sade han när han vaknade.
och ja, det gör jag nog.
scones är förhimla gott. synd bara att man blir så grymt komamätt av dem. det känns som att man käkat upp en hel limpa, alldeles själv och är sådär degig och brödig i magen hela dagen.
fast det gör inget, för det är förhimla gott.
jag är fortfarande oförskämt pigg men antagligen kommer jag däcka om en timma eller två, mitt i en stickning framför söndagsteven. men det gör inget, det är söndag.
det är vilodag.
tänker på mitt senaste inlägg och faktiskt hela min situation. det känns som att jag bara klagar och ältar och klagar igen på hur jag mår och hur allt känns. det är inte meningen.
för allt är lånngtifrån jobbigt och tungt och hemskt. allt är inte jobbigt. jag vet att jag har det oförskämt bra egentligen. min kärlek är hemma med mig varje dag och vi kan ruva, planera och mysa. han gör egentligen allting hemma och blir nästan arg på mig när han tycker att jag gör för mycket fast jag egentligen inte gör nånting.
sätt dig ner, säger han.
du måste vila.
och eftersom jag är en vän av vila så gör jag oftast som han säger.
men ibland blir jag arg, skäller och säger att jag minsann inte är multihandikappad.
fast jag vet ju att han har rätt, jag vet att han bara vill väl och jag är så glad att han finns där.
han kommer alltid finnas där, det har jag aldrig tvivlat en sekund på.
nu till min stickning.
