jbachg

nyss hemkommen från viktväktarna och lite jobb.
nej, jag är INTE med i viktväktarna nu när jag är gravid, för det får man inte. men jag är den snälla och välkomnande som står i kassan och tar emot nya medlemmar och kränger prylar.
det är ganska kul faktiskt.

men nu är jag hemma och ska kolla på sista delen i csi-trilogin!
jag gillar inte csi miami så mycket, där var de i måndags, jag gillar csi ny sådär och där var de igår och ikväll kommer den sista och avgörande delen som kommer utspela sig i las vegas. det är originalet och det bästa!

sedan vill jag bara säga att frukost är min bästa mat.
jag skulle kunna äta frukost till frukost, lunch och middag.
varje dag!

snart är det påsk.
det hade jag glömt.

det regnar idag och är jättegrått och lite småkallt.
men jag gillar det, för det blåser inte och det snöar inte. man får vara glad för det lilla.
var hos barnmorskan idag på kontroll, so far so good.
kan inte fatta att det snart skall klämmas ut en bebis ur mig. melon vs. pingisboll, liksom. men det skall nog gå bra. om min lilla mormor har klämt ur sig 4 meloner som blev helt ok så skall väl jag också klara det. det är vad jag försöker intala mig själv hela tiden.

åkte sedan hem till mia och fikade med chokladkakor deluxe och kaffe. sedan snack i soffan om allt och ingenting. hon hade sytt små påskägg i fina färger som jag skall få mönster på sen. ursöta!!!
hon skulle skicka länken till mig för när hon började förklara hur man skulle göra kände jag mig som en dumihuvetidiot.
jag kan inte ta in sån information, urusel.
men hon sade att beskrivningen var lätt och väldigt pedagogisk så jag får väl tro på det. hursom så var de ursöta och jag vill göra likadana. kommer inte hinna nu till påsk men det är ju, så vitt jag vet, inte den sista påsken jag lever...

somnade nästan exakt två timmar efter mitt sista inlägg och, precis som jag förutspått, mitt i en stickning.
tur att man känner sig själv rätt väl ändå.
men innan jag hann somna ringde det på dörren och två små tanter från jehovas vittnen gav oss en inbjudan till gudstjänst den sista mars.
det var ju snällt.
inte för att jag någonsin kommer gå, men deras tanke är ju god.
eller?
men så tänkte jag, här är de ute och ringer på folks dörrar och mässar och bjuder in till gudstjänst. det är väl ett jobb, va? men det är ju söndag, vilodag, får man jobba då?
de kanske ser det de gör som allmännyttigt, som brandkåren ungefär, och då gäller inte guds antijobblag.
jag vet inte, jag är inget fan av jehova och kommer aldrig bli. men jag kan ändå uppskatta deras ihärdighet.

what's for dinner tonight?
vet inte.

låg och tittade på sicko med andreas och hunden imorse innan jag somnade ungefär vid sjutiden.
sedan vaknade jag kvart över elva av att kyrkklockorna ringde högthögt över hela kortedala. konstigt nog var jag pigg som en lärka och studsade upp ur sängen. jag klädde på mig, gick ut med bettan, kom hem och bakade scones till min kärlek som fortfarande sov.
du skämmer bort mig, sade han när han vaknade.
och ja, det gör jag nog.
scones är förhimla gott. synd bara att man blir så grymt komamätt av dem. det känns som att man käkat upp en hel limpa, alldeles själv och är sådär degig och brödig i magen hela dagen.
fast det gör inget, för det är förhimla gott.

jag är fortfarande oförskämt pigg men antagligen kommer jag däcka om en timma eller två, mitt i en stickning framför söndagsteven. men det gör inget, det är söndag.
det är vilodag.

tänker på mitt senaste inlägg och faktiskt hela min situation. det känns som att jag bara klagar och ältar och klagar igen på hur jag mår och hur allt känns. det är inte meningen.
för allt är lånngtifrån jobbigt och tungt och hemskt. allt är inte jobbigt. jag vet att jag har det oförskämt bra egentligen. min kärlek är hemma med mig varje dag och vi kan ruva, planera och mysa. han gör egentligen allting hemma och blir nästan arg på mig när han tycker att jag gör för mycket fast jag egentligen inte gör nånting.
sätt dig ner, säger han.
du måste vila.
och eftersom jag är en vän av vila så gör jag oftast som han säger.
men ibland blir jag arg, skäller och säger att jag minsann inte är multihandikappad.
fast jag vet ju att han har rätt, jag vet att han bara vill väl och jag är så glad att han finns där.
han kommer alltid finnas där, det har jag aldrig tvivlat en sekund på.

nu till min stickning.

det är antingen alldeles för tidigt eller alldeles för sent för att jag ska sitta uppe i soffan och blogga i halvmörker. vanligtvis brukar jag sova som en sten vid den här tiden eller vara uppe och gravidkissa för femtitolfte gången för natten. men inte inatt. jag vet inte vad det är som håller mig vaken, för jag är inte pigg. jag är inte sömnig heller egentligen. jag är trött men inte sömnig. det finns en skillnad.

balkongdörren är lite småöppen och jag hör hur det droppar bort smält vinter i skogen utanför och hur fåglarna kvittrar fast det är mörkt och de borde sova. som jag ungefär.
saga ligger och sover i kökssoffan och i fåtöljen ligger iris uppochner och kikar på mig med ett öga. inne i sovrummet ligger andreas med bettan vid fotändan och de snarkar ikapp. annars är det helt tyst.
rätt skönt.
kanske därför jag hålls vaken, för att jag ska kunna sitta här på morgonkvisten i halvmörkret och bara uppskatta hur skönt det är ibland.

bebisen vänder sig i magen och putar med rumpan så att magen blir alldeles sned åt höger. det ser ut som om jag har en amerikansk fotboll i magen. eller en alien.
jag längtar så tills den vill komma ut och hälsa på och jag får min kropp tillbaka. min alldeles egna kropp.
sen att jag skall amma i x antal månader och inte kommer se ut som jag borde på ännu ett x antal månader till är inget jag vill tänka på just nu. men jag längtar.
för det är inte rosafärgat att vara gravid, allt är inte underbart och man blir inte vacker och skimrande. man blir fet och tröttful. det är så. alla som säger någonting annat ljuger. men det finns ju alltid människor som vet så himla mycket och som har så mycket erfarenhet och som inte vill annat än tala om för alla andra hur det FAKTISKT är. förståsigpåare. värsta sorten.
när jag sade att jag aldrig ville ha barn sade de: vänta bara, lilla gumman.
när jag blev gravid och sade att jag bara ville ha ett barn sade de: det säger du nu ja, vänta bara, lilla gumman.
vad FAN vet dom?!
vad är det som gör att de, bättre än jag själv, vet vad jag tänker och tycker och vill?
ok, jag ville inte ha barn och nu är ett (extremt efterlängtat) på väg och ok, jag säger nu att jag bara vill ha ett barn men kanske ändrar mig om ett tag. men vad är det som säger att DOM har rätt att säga vadvardetjagsa och klappa mig på huvudet och minsann låta mig veta att de vet mest eftersom de har mer erfarenhet och är förståsigpåare?
för världen är full av dem.

nu kom andreas ut från sovrummet och frågade om jag ville ligga i sängen och kolla film på datorn för han kan inte heller sova.
låter som en utmärkt idé.
bettan kan få värma mina fötter.

tänkte att när man är hemma och väntar på att man ska få barn så borde man ju ha all tid i världen till att pyssla, fixa och, kanske framförallt, blogga.
och tid har man, men liksom ingen ork.
och det är jäkligt trist att inte orka. det är tråkigt att ha huvudet sprängfyllt av skitsmarta idéer och kroppen full av lust att promenera, gå på stan and so on och sen känna att det enda man riktigt orkar med just nu är att sova. eller läsa tills man somnar.
därför har jag läst en hel del på sistone. den senaste boken jag införskaffat är den här:






innehåller en hel del krönikor och sedan är sista delen utdrag ur hennes blogg i tidningen mama.
i love her.
hon är så totalt självutlämnande att man känner sig som den kyskaste av tråkmusslor som aldrig blottar eller öppnar sig. även fast man inte är sån egentligen. ändå blir hon liksom inte för mycket, hon säger ju bara som det är, så som vi alla skulle vilja säga det.
och så är hon så jävlajävla rolig. snygg också för den delen.

annars gör jag inte så mycket. har påbörjat en liten filt av mormorsrutor eftersom jag av någon anledning hade massor av bomullsrestgarner som låg och skräpade. vi får se om den blir klar nån gång eller om det blir ett ångestprojekt som bara läggs på hög. det är jätteroligt att virka mormorsrutor, det är helt ok att sitta och sy ihop dem. det är det asabasatråkiga mellanarbetet med att fästa trådar som jag inte riktigt fixar. jag har inte tålamod för sånt tråk, you see.
vi hoppas att den blir klar nång gång.
ibland hjälper katten till.






har kommit en liten bit på vägen iaf.