we have no tomte
är det fult att ljuga?
japp, det är det.
finns tomten?
nej, han gör ju inte det.
alltså, jag kan inte minnas att jag trodde på tomten, så jag var tvungen att smsa min kära syster som skrev:
ja, men du gav tidigt upp illusionen, som den sista av oss.
(vi är tre syskon)
alltså, jag var så liten när jag trodde på tomten att jag inte ens kan minnas det. jag kan inte ens minnas att vi hade en tomte när jag var liten. och inte mådde jag dåligt för det.
men det finns de barn som tror på tomten och när de får reda på att han inte finns blir de alldeles förtvivlade och känner sig svikna av både föräldrar, syskon, husdjur, samhället och gudvetvad.
skall man verkligen traumatisera barn på detta sätt?
får man ljuga för barn?
får man ljuga?
nej.
finns tomten?
nej.
kan man inte bara leka att tomten finns, berätta om denna fantasifigur som kommer varje år och som symboliserar lite godhet i världen?
måste man säga till barn att han är verklig?
måste man det?
nej.
nu hoppas jag att sigge inte är en sådan känslig själ som skulle bryta ihop till en liten grå boll om han fick reda på att tomten inte finns. jag hoppas att han skulle överleva det och inte känna sig alltför traumatiserad.
men jag tänker inte chansa och ljuga för honom.
för det är fult att ljuga och tomten finns inte.
usch, vad jag är cynisk och tråkig.
mmmm, är att undvika sanningen det samma som att ljuga?
Vad så med tandfeen? Den trodde du på...Vad med Gud??? Det kan man ju heller inte bevisa finns....Jag tycker att man som barn(vuxen) skall få lov till att tro lite och fantisera så länge man vill, tomte eller inte tomte...Kan man inte bara kalla det låtsas......det är ju inte ljug...?Kram
Du måste nog säga att tomten finns, för det är sanning när man är liten. Därför ljuger du inte, det är luugnt.. Du minns inte att du fått nån chock, jag har definitivt inte över en dag fått reda på att han inte fanns. Man listar ut det när det är på sin plats, det är instinkt. Människan är gjord för att tro på tomten faktikst.
Mina föräldrar trodde inte heller på att ljuga för barn därför var tomten bara ett symboliskt hittepå när jag var liten, man pratade om tomten med glimten i ögat. Jag visste ju att mamma o pappa kirrade klapparna. När så julafton väl var kommen så fick jag hedersuppdraget att agera tomte i en röd toppluva och dela ut alla klappar så fort jag var läskunnig (4 år). Helmysigt och befriat från läskiga tomtemasker som verkligen kan traumatisera ett litet barn. Jag vill inte att min M ska tro att tomten finns på allvar men det vill hans far. Vi får se hur det blir med den saken :-)
Var på dop förra helgen och Elsa lyssnade intresserat (som den fantastiska lilla flicka hon är) på prästen och sen vänder hon sig mot mig och viskar sitt allra tystaste "men mamma, Jesus finns ju inte."
